Dikt 9: Som en Beck-film

När livet såg som mörkast ut.
När allt hade blivit tillräckligt mörkt,
tillräckligt länge.

När jag trodde att jag aldrig skulle få se dagsljus igen.
Då kom du in i mitt liv,
lika plötsligt som en reklamfilm börjar mitt i Beck.
Så kom du där,
som det nya diskmedlet som varsamt tar bort alla fläckar.

Men så slutade reklamfilmen,
lika plötsligt som den hade börjat.
Beck blev allvarlig, likaså verkligehten runt omkring.

Du försvann tillsammans med mordet,
som enligt Beck löstes,
men som enligt Gunvald
aldrig kommer lösas.

Dikt 8: Jag antar att jag lever i morgon, men jag vet säkert att vi lever idag.

Jag älskar dig



Orden kom lika snabbt som en ett blixnedslag ur min mun.
Lika oväntat som regn en sommardag.

Tystanden slöt sig runt oss,
bäddade in oss i dess kalla lakan.



Men så kom orden ur din mun

Jag älskar dig också



Jag älskar dig också. Jag älskar dig också. Jag älskar dig också.

Orden dansade i mitt huvud.
Hjärtat dunkade så snabbt att jag trodde att det skulle skjutas ut som en kanon ur min bröstkorg.

Jag sa det jag alltid velat säga,
och jag fick höra det jag alltid velat höra.

Jag hade aldrig känt mig så levande,
aldrig känt mig så stark.





Jag antar att jag lever i morgon,
men jag vet säkert att vi
lever idag.

Dikt 7: Visst är månen som vackrast på dagen?

Slappna av

Tänk dig att du ligger på en sommarvarm äng, fylld med blommor.
Du känner det varma gräset mot din kropp, och om du tar ett extra djupt andetag så känner du doften av kaprifol.

Blunda


Om du nu lyssnar tillräckligt intensivt, så kommer du höra fåglarna kvittra någonstans, långt borta. Du vet så där glatt, när man hör att de kvittrar för att det äntligen är sommar.


Öppna ögonen


Vrid försktigt huvudet lite åt vänster, snett uppåt.
Ser du månen? Visst är den som vackrast på dagen?

Dikt 6: Jag klarar inte av att möta dina ögon, de säger mer än tusen ord.

Snälla du,
titta inte på mig sådär.
Jag vet att jag har gjort fel.

Nej, låt bli.
Fånga mig inte med den där blicken.
Snälla..

Titta inte på mig som om jag har ett hjärta av sten.
Jag vill inte möta dina ögon,
så titta inte på mig är du snäll.

Jag orkar inte se sanningen i vitögat just nu,
så snälla du

titta bort.

Dikt 5: Det kallas kärlek



När jag inte kan andas
utan dig i min närhet.
När mitt blod slutar cirkulera
bara för att jag inte kan se dig.

När min kropp längtar
efter dig.
När mina närver är på helspänn om du inte kommer i tid.
När min läppar blir fuktiga så fort du kommer in i rummet.

När tiden bara går och går
men ändå står stilla.

När kärleken bara blommar och blommar
men aldrig blommar ut.
Det är då som jag är riktigt säker

på vad kärlek är.

Dikt 4: Jag har aldrig slutat tro på verkligheten som döljer sig innanför min naiva bubbla.

Jag har aldrig slutat tro att livet har en mening.


Jag har aldrig ens funderat på att jag kan vara en sprucken kondom.


I min värld, i min lilla rosa bubbla så existerar inget ont, inga grymheter.




Men det är min värld det, min lilla naiva värld, som alla runt omkring mig är för vuxna för att leva i.

Dikt 3: Kloka ord och sällskap hjälper inte nu

Jag känner mig tom.


Hela jag känns som ett stort hål.


Den del som symboliserade mig förut,


den finns inte längre.



Jag orkar inte känna efter.


Jag vill bara må bra igen,


vara hela igen.



Vara ett med dig.



Det är bara du som kan få mig att le igen.


Det är just dina läppar


Och just ditt leende


Som kan få mig att känna mig hel igen.



Men tills du kommer tillbaka


så kommer jag vara


tusen små bitar,


som inte skapar annat


än små irriterande sår i folks handflator.


Dikt 2: Jag vill ju så gärna

Jag vill ju så gärna vara den som gör

att du känner en mening med livet.


Jag vill ju så gärna vara den som får dina ögon att tindra,

och dina läppar att le.


Jag vill ju så gärna vara den du älskar och delar allt med.



Men det enda som händer just nu



är att jag



faller



faller



faller.






Det verkar inte vara jag
som ska få dig
att inse
meningen med livet.

Dikt 1: Jag försöker hitta det jag som inte är jag.



Jag försöker förtränga det som hela tiden gör sig påmint.

Jag försöker med till tillgjort skratt dölja min misstro.

Jag försöker desperat med yviga gester visa vem jag är.






Men det är svårt, när jag är någon annan.

Om jag aldrig lär mig leva

Hur ska jag lyckas hitta mig själv om jag letar efter ett "jag" som aldrig kommer existera?


Hur ska jag lyckas glömma om jag inte kan förlåta?

Hur ska jag lyckas samla mod om jag aldrig orkar?




När jag väl dör så vill jag dö lycklig.

Hur ska jag lyckas med det om jag aldrig lär mig leva?

Man kanske inte ska ställa sig frågan

Många ställer sig frågan "Vad är meningen med livet?"
Vet du varför de ställer den frågan?
För att ingen kan ge ett svar.

Det är ofta deprimerade människor som ställer sig den frågan.
Och när man är deprimerad så frågar man sig själv de frågor som man antingen får ett negativt svar på, eller inget alls.

Just den här frågan vandrar runt från mun till mun,
och det har den alltid gjort.

Men ingen vet vad meningen med livet är,
och det är det som gör livet till något så underbart
som det faktiskt är.

Visst, det kommer alltid finnas hemska stunder i alla människors liv,
men det kommer också finnas de stunder som man ler så fort man tänker på.

Om man visste vad meningen med livet var så
skulle man aldrig göra impulsiva saker,
och man skulle aldrig ta risker.
Vilket bland annat skulle ge resultatet att
mycket hemskt inte hände.
Men resultatet skulle också bli
att mycket av det fina och vackra inte heller skulle existera.

Vi kommer alltid ha val, och de ska vi ta vara på.
Men vi ska inte stänga in oss i en fråga som allt för många
har ställt sig,
som är helt onödig.


Så man kanske inte ska ställa sig frågan
"Vad är meningen med livet?",
utan istället skrika ut mottot
"Livet blir vad man gör det till!"

Jag vill se allt genom fyra ögon



Jag vill vara liten igen,
kunna krypa upp i mammas famn,
och ligga där föralltid.

Känna hur tryggheten tar över,
känna den där doften,
av mamma.

Jag vill inte bli stor,
men det finns inget jag kan göra.
Jag har hela livet framför mig,
jag vill inte se allting med bara två ögon.
Jag vill att du ska stå bredvid mig och visa mig vägen.

Kan du inte göra som du gjorde när jag var liten?
Då när du höll för mina ögon när det var något läskigt på film.


Mamma, beskydda mig från det här,
håll för mina ögon.














rädda mig

Jag behöver dig lika starkt som en fågel behöver dess vingar.




Utan dig vore jag



som en spegel
utan glas,


som en sommaräng
utan blommor,


som en vinterdag
utan snö,


som ett äpple
utan dess kärnhus,


som en mörk vinterdag
utan ljus,


så är det bara

























Jag vore helt enkelt allt man inte kan vara.


Skönhetsideal är inget annat än motsatsen till det vi är

Följ min blogg med bloglovin

Jag har aldrig förstått mig på skönhetsideal,
Och troligtvis lär jag aldrig det göra.

Jag förstår inte vitsen med varför man ska förändra sin kropp till max - det är så idealet ser ut.

Egentligen så finns det ingen idealkropp, eftersom att idealen hela tiden förändras.

Och när hon där borta, som verkligen har kämpat för att väga alldeles för lite, äntligen gör det,
ja då är det "kvinnliga kurvor" som gäller.





Skönhetsideal är inget annat än motsatsen till det vi är.

Du är luften jag vill andas

Fina du, kan du inte förklara?
Kan du inte bara säga vad jag gör fel?

Du påstår att jag behandlar dig som luft.
Du har rätt, jag behandlar dig som luft
för du är min luft.
Du är luften jag andas,
och utan dig skulle jag inte överleva.

Jag behandlar dig som om du vore min finaste ägodel,
och det är ju precis det du är.
Älskade,
förstår du inte det?

Jag skulle lära mig gå på vatten för din skull,
bevisar inte det min kärlek till dig?

Vad ska jag göra för att du ska tro på mig?

Ser du inte att det enda jag behöver är din värme?



Jag trodde du visste,
att det är du som gör mig

levande.


Härifrån ser man inte månen

Det är natt och jag ställer mig ute på gatan
för att titta på mig själv
och vem jag har blivit.

Varje gång jag står här
så ser jag samma skepnad,
samma skugga som alltid har formen som ett frågetecken.

Jag ställer mig och skriker.
Jag vill inte vara ett frågetecken.


Desperat tittar jag mig omkring,
men ingen har lagt märke till mig.
Jag förstår det.

Vem lägger märke till ett frågetecken?

Sedan tittar jag upp mot himlen
och tårar bildas i ögonen.
Härifrån ser man inte månen.

Bara ord



Det är bara ord, inget annat.
De tar form någonstans långt där inne
och gräver sig utåt.
Först når orden hjärnan, som sedan skickar orden vidare ut i fingrarna
som skriver febrilt för att få fram något av alla dessa ord, få fram något sorts budskap.

Alla ord som flyter omkring i våra kroppar,
de måste användas.
De kan inte bara simma omkring där hur länge som helst.
Då försvinner de ju,
precis som allt annat.

Frågan är bara hur man ska använda alla dessa ord.
Det är ju svårt att bilda meningar av ingenting, eller alldeles för mycket.
Alltid är det antingen eller, aldrig lagom många ord, som kan bilda lagom långa meningar.
Utan det blir alltid såhär,
orden bara kommer ut i någon värdelös ordning.

Så någon stackars människa (vilket i det här fallet är du) får läsa alla dessa meningar som egentligen inte säger så mycket mer än att

du inte tjänade på att läsa detta.

Välkommen till min nya blogg!

Så, nu har jag startat ett blogg som handlar om mitt intresse - dikter. Jag har alltid älskat att läsa dikter, och framför allt skriva dom själv.
Så nu har jag äntligen startat en blogg där det enbart ska finnas dikter.
Jag kommer lägga ut några om dagen nu till att börja med, men sedan när det är slut på lagret så kommer dom komma mer sällan, men med jämna mellanrum.

Så välkomna allihop, hoppas ni får trevliga lässtunder från och med nu =) Följ min blogg med bloglovin

Nyare inlägg
RSS 2.0