densomdiktar

Jag vet inte varför jag skriver,
kanske hoppas jag på att någon ska läsa.
Eller vill jag bara tömma huvudet på allt ont?

Jag kanske skriver för att jag är hopplöst förälskad,
i någon jag aldrig kommer få.

Eller så skriver jag för att du har sårat mig enormt,
hur kunde du?!

En annan anledning till att jag skriver kan vara att spargrisen är full.
Men pengar är inte samma sak som kärlek.

Jag kanske skriver för att jag vill att du ska se det här,
eller så är det kanske det sista jag vill.



Jag vet inte varför jag skirver,
men jag skriver ändå.

Ibland är det underbart att vara ledsen,
att vara sur,
förbannad.

Att få skrika,
att få vara arg ett tag.

Och det är jag nu,
rasande.

På livet,
meningen.
Ja vad är meningen med livet?

Alla pratar om lyckan,
vilken lycka?
När kommer den lyckan till mig?
Kommer den någonsin komma?

Vem är jag egentligen?
Vem försöker jag vara?

Ibland är det skönt att tycka och tänka annourlunda,
att tycka att himlen är förjävligt
och att helvetet är underbart.

Älska mig, det är det enda jag begär,
snälla du,

ÄLSKA MIG

Om du bara kunde se insidan,
istället för det där fula utan på.

Skulle det vara vi då?

Om du bara skulle se det där bra,
istället för allt det dåliga.

Skulle du älska mig då?

Jag begär inte så mycket,
men snälla du,



du kan väl i allafall låtsas att jag finns?

Tolv ljus brinner ljudlöst i rummet,
men för övrigt är det mörkt.

Det enda som hörs är mina jämna andetag
som sätter det närmsta ljusets låga i gungning.





Ensamheten ekar runt omkring mig.





Ute snöar det.
Vita snöflingor dalar ner
från den kolsvarta himlen.
En fin kontrast mellan ljus och mörker.

Men det ljusa vinner över mörkret.
Snön färgar gator och torg vita,
och himlen ser inte lika svart ut
när snöflingorna dansar.


Tyvärr snöar det inte inomhus,
och det bildas ingen fin kontrast mellan ljus och mörker.





Ensamheten gör ont.







Det är kallt också, iskallt.
Tolv ljus värmer nämligen inte
ett brustet hjärta.

Älska mig,

det är allt jag begär.

Håll om mig hårt,

det är allt jag vill.



Titta mig djupt in i ögonen och sjung en sång för mig älskling.

Håll om mig hårt och viska kärleksord i mitt öra.
















Låt oss bli ett med universum

Vattnet var alldeles ljummet.
Så där det brukar vara sena sommarnätter,
då solen har legat på i veckor.

Himlen var så rosa så man kunnat tro att den var målad,
vattnet var så svart så man knappt såg sina egna fötter.

Vi stod där,
mitt i vattnet,
höll varandra i handen,
och så började den

sången

Först, så tyst så den kunde varit en dröm.
Sen, lite starkare.
Nu, defenitivt änglasång.

Vi lyssnade länge,
bara stod där,
med det svarta vattnet som omringade våra fötter,
och den rosa himlen som beskyddade oss.


































Hör du inte älskling, att änglarna sjunger om oss?

Jag ville så gärna vara en i mängden,
kunna allt det där som alla andra kunde.
Jag ville att folk skulle se mig som en i mängden.
Hatade att sticka ut.
Ville absolut inte synas.

Men det är mycket man lär sig av dumheter.

Nu gör jag vad jag kan för att inte bli en i mängden,
en utav de andra.
Jag vill att folk ska se mig och ingen annan.
Jag vill sticka ut,
vill synas.

Men varör får jag inte det då?
Varför måste jag vara en i mängden?
Varför måste jag se ut som alla andra?
Varför får jag inte sticka ut?
Varför får jag inte synas?

Jo, det är för att världen vi lever i inte har ändrats.




Jag kanske har det,
men inte världen.

Sjön ligger som en spegel ute i ingenstans.
Ingen kan se mig,
ingen kan höra mig,
ingen vet var jag befinner mig.
Ingen vet vart jag vill komma.
Ingen vet något mer än att jag är

försvunnen.

Allt runt omkring mig är tyst och fridfullt,
skrämmande vackert.

Ingen mobil har jag heller,
vilket är skönt.
Men smått läskigt

nu när det börjar skymma.

Nu när nattsolen sjunger så vackert så att måsarnas skri upphör.

Jag bröjar frysa,
allt som var så vackert förvandlas till något som knappast kan kallas vackert.
Snarare skrämmande fult.

Allt det där underbara förvandlas till något som jag inte uppskattar,

som bara skrämmer mig.

Ingen kan se mig,
ingen kan höra mig,
ingen vet var jag befinner mig.
Ingen vet något mer än att jag är

försvunnen.