densomdiktar

Du var den som betydde mest i mitt liv,
du är den som fortfarande betyder.

Dig var jag rädd att mista,
då skulle allt gå åt helvete.

Och så gick allting åt helvete.
Vad gör man då?
Vad ska man göra åt saken?

Inte ska man göra så som jag gjorde i alla fall.
Man ska inte sätta sig i köket,
stirra på en tom vägg
och tycka synd om sig själv.

Man ska inte göra så, så varför göra det?

Vad tjänar jag på att sitta och vara ledsen
och tycka synd om mig själv?
Jag tjänar ingenting på det,
men jag förlorar det lilla som finns kvar.



















































Jag har en chans till, och den chansen ska jag ta.

Jag önskar så att jag kunde tro på dig
och på dina ord.
Jag önskar så att jag aldrig tvivlade
på din kärlek.

Men någonting gör så att tvivlet alltid finns där.
Jag växer aldrig ifrån det,
och det vägrar lämna mig.
Ibland känner jag av det lite mindre,
men den förbannade känslan
försvinner aldrig helt.

Jag känner ångest inför att träffa dig.
Jag vill inte le mot dig
samtidigt som jag
gråter inombords.

Men jag vill heller inte vara otrevlig,
när jag någonstans
långt där inne
berörs av det du säger.

Egentligen så är min högsta önskan att få träffa dig.,
utan någon förklaring,
utan ett tomt
förlåt.

Jag vill bara sitta nära,
känna dina andetag snett bakom mig,
och höra din röst som smeker min själ.

Tandkräm är som kärlek.
Uppfriskande,
något man skulle må dåligt av om man aldrig fick det.
Det gör så man ser finare ut, fräschare.

Man mår mycket bättre om man har bortstat tänderna med en god tandkräm,
inte den där gamla sorten som man så lätt tröttnar på.

Utan tandkräm skulle munnen inte kännas så fräsch,
man skulle inte se så fräsch ut.

Det skulle se ut som om något saknades,
och man skulle veta vad det var på en gång.




Tandkrämen








Kärleken