densomdiktar

Jag önskar så att jag kunde tro på dig
och på dina ord.
Jag önskar så att jag aldrig tvivlade
på din kärlek.

Men någonting gör så att tvivlet alltid finns där.
Jag växer aldrig ifrån det,
och det vägrar lämna mig.
Ibland känner jag av det lite mindre,
men den förbannade känslan
försvinner aldrig helt.

Jag känner ångest inför att träffa dig.
Jag vill inte le mot dig
samtidigt som jag
gråter inombords.

Men jag vill heller inte vara otrevlig,
när jag någonstans
långt där inne
berörs av det du säger.

Egentligen så är min högsta önskan att få träffa dig.,
utan någon förklaring,
utan ett tomt
förlåt.

Jag vill bara sitta nära,
känna dina andetag snett bakom mig,
och höra din röst som smeker min själ.